Jag och Polisen
Jag har hangivit nagra dagar at indiska myndigheter. Det var ett aventyr.
Jag har haft lite problem med ett exit permit ut fran Indien, sa de senaste veckorna har jag jobbat pa att fa ut det pappret hos polisen. Historien kom till sin peak 24 April, nar jag pa vingliga ben vaknar upp for att dricka morgonkaffe med Geeta och Spatica.
Kvart over 8 var jag hemifran for att slippa trafiken och komma fort till poliskontoret i Indira Nagar, ungefar en timme med auto rickshaw. Fick prova en tre, fyra ATMs innan jag lyckades ta ut pengar och sen bar det ivag. En och en halvtimme senare, efter brutal trafik, hade jag kommit fram till kontoret. Jag var inte helt säker på hur jag skulle gå till väga med min ansökan, så jag gick fram till första bästa disk och tillhörande gubbar och försökte ge dem mina papper. De sa snabbt "Madam, you need a police report, from that counter" och pekade på en annan disk med en annan gubbe bakom. Police report blinkade rött framför mina ögon, i mitt huvud kunde en sådan inte betyda annat än att man begått ett brott. Så jag skakade bort till polisgubben som tog en bild på mig med en webkamera och skrev ut ett papper, en rapport. Sen sa han "You need sign from this man, this man and this man and one of them is in Police office in Mico Layout, so you go there and come back". Mico Layout ligger precis där jag bor. En timme tillbaka helt enkelt.
Jag bet ihop och gick till den förste underskrivaren. Han tittade trött upp på mig, tog mitt papper och sa sen igenkännande (inte den positiva) "Aaaaah...You're the Amritsar Wallah....". Men han skrev under och jag lämnade kontoret efter 10 minuters vistelse där. Hoppade in i en auto och hoppades att han visste var Mico Layout police office var. Efter 50 minuters åktur svänger min autodriver av vägen och säger "Ehm.. sorry madam..my breaks are destroyed" så jag får hoppa ur och leta upp en ny auto. Finner en som till ett skyhögt pris går med på att köra mig de resterande 3 minutrarna. Geeta ringde upp och rådde mig att ge polisen whatever money asked for om en sådan situation skulle uppstå.
Jag nådde polikontoret och blev till min glädje mött av leende poliser i dörröppningen. Jag hann knappt säga mitt ärende innan de skyfflade in mig i rätt rum. Väldigt hjälpsamma. I rummet fick jag vänta på en man som var väldigt upptagen i telefon. Jag hann bli extremt nervös och tänkte oupphörligen att nu kommer de få reda på att jag är felregistrerad, jag kommer hamna i fängelse, undrar om det är kvinnofängelse undarhurmångaårjagkommervarafastdär och ärdetprecissomfängelseishantaram? Mannen tog mina papper och sa att de inte var kompletta och sen bad han att få prata med Geeta. Jag hade så klart inga pengar på mobilen, men lyckades få tag i henne över sms, gav luren till polisen och de börjar diskutera på Kannada, det lokala språket i staten Karnataka. Under tiden passade jag på att vara nervös och tacka gudarna för vilka underverk språk kan göra. När polisen pratat klart förklarade han att den överstepolischefensomethingsomething som skulle skriva under mitt papper, inte var där än, men att jag kunde vänta utanför hans rum. Så jag satte mig och läste och snackade lite med en polistant i uniform-saree som kom och undrade hur många ord jag kan på Kannada. Jag räknade stolt upp de ord jag kan: howdaa, ille, amma ("ja, nej och mamma"). Efter en kvart kom en annan random kille och sa att jag skulle vänta utanför en annan dörr. Jag blev flyttad till ett ställe där det svärmade av killar som alla ville in i ett speciellt rum med olika papper. Kösystem existerade inte. En snällofficer sköt fram en stol åt mig och medan jag väntade kunde jag titta på en 5-6 poliser som tillsammans delade upp ett stort plastglas med chai (porslingskoppar åt de viktigaste officerarna och plastkoppar åt restern).
Efter en stund blev jag inkallad i rummet, där en stor polis bakom ett ännu större skrivbord (med en porslinskopp framför sig) tog mina papper, log stort och signerade på lite olika ställen. Jag fick tillbaka papprena och gick till polis nr 1 igen, som häftade ihop allt och sen sa "Mam, now you must go and buy an envelope".
Jaha, tänkte jag. Så jag lämnade kontoret och gick ut och frågade första bästa chaiwallah om han hade ett kuvert. Nej. Gick till en fotoaffär, har ni kuvert? Nej. Gick till en alltialloaffär, har ni kuvert? Nej. Gick i typ 20 minuter (the setting är att jag har en handväska, en ryggsäck med min dator i, jeans, och det är sol och 36 grader varmt) innan jag hittade en pappers/presentaffär. Den spinkige lille killen bakom disken radade upp minst 7 olika typer av kuvert i olika färger och mönster och jag förskte desperat förklara för honom att jag bara ville ha ett vanligt, brunt, trisst kuvert. Äntligen med kuvertet i handen gick jag tillbaka mot polisstationen och då ringde mamma och jag tappade kuvert, pass, viktiga papper, ryggsäck och dignity på gatan. Snabbt förklarade jag situationen för henne och hon skrattade gott åt mitt kämpande. Jag lämnade kuvertet till polisen och såg sen till min fasa hur han tog alla min viktiga papper som jag bara hade en kopia av och la ner dem i en låda. Jag försökte protestera och frågade om han inte kunde ta kopior åt mig i alla fall, jag behöver ju faktiskt papprena när jag åker tillbaka till det andra poliskontoret? "Madam, that's your business, not our thing".
Förtvivlad gick jag ut och försökte fundera ut en plan på hur jag snabbast kunde få alla kopior igen. Indira Nagar-polisen skulle stänga klockan 2 och jag var en timme bort. Mitt emot där jag stod fanns en fotoaffär (där jag tidigare frågat om ett kuvert) så jag rusade in där och bad honom ta passbilder åt mig. Han fick ta 5 stycken innan har var nöjd eftersom han sa att jag var alldeles för svettig för att se bra ut på bild. 5 minuter senare fick jag de fulaste passbilder jag någonsin tagit i mitt liv, jag ser självmordsbenägen ut. Geeta ringde när jag var på väg ut och jag förklarade för henne om min plan att åka till hennes kontor, hämta upp hemnyckeln, åka hem, hämta alla orginal, kopiera allt, och sen åka till Indira Nagar och hoppas att klockan inte hunnit bli två. Geeta svarade att jag var tokig och sa "let me talk to that man", så jag sprang in på polisstationen igen och gav honom telefonen och tackade ännu en gång gudarna för modersmålets magiska kraft. Irriterat gav han tillbaka alla papper och sa åt mig att kopiera dem fort.
Jag gick ut på gatan och frågade samme chaiwallah som förut var jag kunde hitta en kopieringsmaskin. I Indien kallas det Photo stat eller xerox och det finns små affärer lite varstans där man kan kopiera eller skanna för 1 rupee/kopia. Chaiwallahn pekade uppåt gatan där jag hittade en maskin och jag hann kopiera 6 av 9 papper innan tjejen som ägde affären sa "Ehm.. sorry Madam but the machine just broke. I won't copy any more". Jag kunde knappt tro mina öronen men fick bita ihop igen och gå ut för att hitta en till maskin. Gick tillbaka neråt gatan. Såg en stor XEROXskylt och gick in där men möttes av två ledsna farbröder framför en kopieringsmaskin med ett skynke över "Sorry Madam...It's not working..". Då ville jag börja gråta. Jag bad gubbarna desperat att berätta var det fanns en annan, och de pekade återigen uppåt gatan. Så jag gick tillbaka, och hittade min tredje kopieringsaffär.
Och den var stängd.
Jag kunde inte tro mina ögon. Ville slita mitt hår som matadoren i Ferdinand. Började fråga folk på gatan. Ingen visste om ännu en kopieringsmaskin. Hittade ett litet chaicafé där jag bedrövat förklarade på bruten hindi att "den är trasig, och den är också trasig, och den är STÄNGD!". De lovade att det skulle finnas en lite längre upp på gatan. Tack alla gudar i alla religioner, där fick jag äntligen mina sista kopior, kunde gå tillbaka till polisen och ge honom alla papper. Efter det var jag helt slut och kom någonstans ihåg att jag borde äta något. Så jag gick ut till chaiwallahn som hjälpt mig med allt och frågade efter en cola. Han skrattade tillsammans med de andra gubbarna runt omkring och sa "Nej du, vi har bara chai och mandelmjölk. Men du kan få en cigg om du vill?" jag sa nej tack och de sa till varandra "Foreigners only care for coca cola" och pekade över gatan där jag kunde hitta vad jag sökte. Jag gav dem tummen upp och krossade vägen (i sig en livsfarlig handling) och köpte en mangojuice och en Mars. Kunde inte riktigt spendera mer på lunch om jag nu skulle behöva muta någon.
Jag hoppade in i en auto och tryckte i mig min choklad och halsade mangojuicen. En timme senare var jag till baka i Indira Nagar. Jag lämnade in min nu fullständiga (trodde jag) ansökan och blev efter clarification uppskickad till våning 1. Great, tänkte jag, klättrade uppåt i alla fall. Jag hade fått en nummerlapp så jag satte mig bland ett femtiotal andra utlänningar i rummet och väntade på att det skulle bli min tur. Den lilla tavlan visade nummer 125, toppen, jag hade fått 127.
Efter en kvarts väntan och fortfarande nr 125 insåg jag att ingen följde nummertavlan. Alla knöade sig framför diskarna istället. Så jag anslöt mig till dem. När jag lyckats tränga mig fram till en gubbe så tittade han bara upp på mig och sa "Now we're taking lunchbreak. We won't take any case in 40 minutes". Kul. Jag satte mig trött på en bänk och började skriva ner allt som hänt so far. När gubbarna kom tillbaka nästan en timma senare hängde jag, beredd, på disken. Jag försökte ge honom mina papper men eftersom han inte visste bakgrunden till mitt ärende vägrade han ta emot mina "ofullständiga handlingar", så jag fick sätta mig ner och vänta på att officeraren jag pratat med dagen innan skulle dyka upp. Han tog god tid på sig att luncha. När han tillslut kom tillbaka var han dock som en ängel, swip swop så hade han förklarat för samtliga andra gubbar hur det låg till och då började processen att färdigställa mina papper, äntligen!
Jag hade tydligen glömt lite olika filer och fick lägga till ett personligt brev, lite foton osv. Under tiden officeraren arbetade på mina papper, så hjälpte han ungefär 30 andra personer också, så det tog dubbelt så lång tid. Under en av dessa väntestunder kom en söt kille och satte sig bredvid mig och berättade på franskbruten engelska hur han hade varit fast på kontoret sen imorse. Jag kände igen mig så vi satt och pratade en stund om hur saker och ting funkar i det här landet. När våra respektive gubbar blev lediga kilade vi snabbt fram för att få ut våra papper. Jag fick förklarat för mig att jag behövde tre underskrifter till. Den ena från damen vid disken intill. Precis när jag skulle öppna munnen för att fråga om hennes uppmärksamhet, kom en annan krabat in och stal den...
En föredetta kollega kom vandrande in på polisstationen med en nyfödd bebis i famnen. Allt. Arbete. Stannade. Upp.
Samtliga anställda rusade från sina datorer och filer och utlänningar, fram till barnet och började prisa och gulla med det. De tog upp pengar ur fickorna och cirkulerade sedlarna runt barnet huvud (för välsignelse) och knölade ner dem i bebisens lilla näve.
När detta pågått ett tag lyckades jag fiska upp damen ur berget av gullande tanter och fick hennes utlåtande, underskrift och blev tillsagd att gå in i plastlådan intill, där jag behövde en signatur till. Den söte franske killen kom fram och sa att han äntligen fick gå och gav mig en lapp med sitt nummer och mailadress. Jag kände mig superglad och äntrade med nyvunnen energi plastlådan. Efter den mannens signatur blev jag tilldelad Counter no. 3 där jag fick lämna min fil till ett par som tillslut, efter att ha tittat i mitt pass, gav mig en liten lapp där det stod ungefär "kom tillbaka om femton dagar och hämta det vi har bestämt att ge dig, angående ditt exit permit till Sudan". SUDAN!
Så. Nu väntar jag med spänning på om jag ska bli tillåten att återvända till... Sudan. Jag var ute ur polisstationen kvart över fyra, hemma en timme senare, ganska trött och hungrig. Åt vad jag hittade i köket, ett paket med apelsinkakor, och somnade tidigt.
"Don't overload your vehicle"
Bröllop
I helgen fick jag en favorit i repris på besök, min käre kompis magsjukan.
Och jag var bjuden på bröllop, så jag gick på bröllop.
Och alla på bröllopet kommer komma ihåg mig, utlänningen i saree som kräktes i en kruka utanför salongen och sen somnade i ett av hotellrummen.
Madurai maaan.
I fredags åkte jag hem till Sariga efter jobbet. Hon bor i Indira Nagar vilket är in a land far far away andra sidan av Bangalore så vi laddade inför bussresan med två mangoshakes från Sonu Juice Bar för 2 kr st. Mangosäsongen har anlänt och världen jublar! Jag har åkt buss i Indien för första gången här i Bangalore. I Amritsar gick kvinnor inte ens på bussen, eftersom det är en regel snarare än undantag att någon taffsar. Bangalore har bra kollektivtrafik, så här är buss smart och smidigt. Dock sitter kvinnor i den främre halvan och män i den bakre, unspoken rule. Man får kasta sig av mitt i gatan, snabbt, innan bussen drar vidare också.
Hemma hos Sariga slappade vi och åt hemlagad Kerala-mat. Lite curries, lite subjees, lite rotis. Och alltid glass till efterrätt! Lördag gick vi upp 6 (det är omöjligt att sova längre i den här värmen), chillade och åkte till Fabindia, en klädaffär jag hört massor om, hade skyhöga förhoppningar om, och blev positivt överraskad av. Jag laddade mig själv med bomullskurtis inför Madurai och sen drog vi till The Village, en restaurang 7 våningar upp mitt i ett Rain tree. Söndagmorgon mötte vi Sethu för frukost, åt äggmackor påskdagen till ära och smygplanerade en eventuell resa till kusten om tid finnes. Sen hoppade vi på en buss, mötte the gang at the office och började resan mot Madurai!!
Madurai ligger i Tamil Nadu, som är en angränsande stat till Karnataka. Geeta skulle hålla i en tvådagars workshop så vi bestämde att vi kunde följa med allihopa - jag, Sariga, Ameen och Shreya. Bilresan dit är 8 timmar men med sällskapet i åtanke gjorde det inte så mycket. Med Ameen kan man räkna med rediga matpauser och med Geeta minst 4 chai-stopp. Vi prettopratade om definitioner av livets storafrågor, så som "Define love/death/life with one word" och gapade stort över den magiska solnedgången, som hämtad från öppningsscenen i Lejonkungen (eller är det en soluppgång?). Tamil Nadu är ett intressant landskap, helt platt i flera kilometer och sen bang poff dyker det upp skyhöga berg. Jorden är röd och naturen äkta djungelboken. Vårt mål var Mahatma School, en skola/hostel utanför Madurai där Geeta skulle hålla sin workshop. För att ta oss dit behövde vi passera ett flertal byar och fråga många chaiwallas i alla gatukorsningar. Ibland pekar en gubbe vänster och hans kompis pekar med säkerhet höger. Ibland behöver man stå helt still i en halvtimme, om en buss, vår jeep, en ko och 15 moppar bestämmer sig för att passera en korsning samtidigt. Då kommer de stirra på varandra, vicka på huvudet, säga "Haiooooå" och sen kanske skrida till gärning.
Vi kom fram tillslut i alla fall, och det var en fantastisk plats! Familjen som äger skolan har i grund och botten åkt rätt ut i vildmarken, valt ut en fin plätt under ett berg och sagt "Här bygger vi en skola". Bergen reste sig som en drakrygg bredvid vårat lilla gästrum och på andra sidan sträckte sig en slätt full med palmer, mangoträd och påfåglar. Vi blev serverade utsökt dosa på bananblad och sen slocknade vi direkt, lyckligtvis i rum med AC. Det var extremt varmt. Varmt som i att duscha två gånger om dagen är inte nog, endast bomullskläder för överlevnad, gå i snigeltakt är för fort samt mitt ansikte såg ut som ett Pink lady-äpple. 47 grader.
De följande två dagar höll Geeta en workshop för sammanlagt 300 lärare. Andra dagen fick jag också berätta en saga, så jag ställde mig nervöst vid micken och berättade om why the snake changes its skin. Vi åkte in till Madurai en eftermiddag och besökte Manakshitemplet, ett tempel som hedrar Lord Shiva och Parvatis giftermål. Templet är enormt, med 8 skyhöga pelare, fullt dekorerade med scener ur Shivas liv. Till skillnad från tempel i norra Indien är alla tempel här färgglada, men det förvånade mig att färgen är en efterkonstruktion. Som ett omvänt antikt Rom ungefär. Jag fick inte gå in till altaret eftersom jag inte är hindu (vilket i mitt svenskt uppfostrade stilla sinne fick mig att undra hur de kan göra sådana bedömningar efter utseende. Ameen, som är muslim, kunde vandra in enkelt), men morgonen efter åkte vi till ett annat Shivatempel, nästan inhugget i berget, och där fick jag delta i poojan tillsammans med alla andra så jag var nöjd. Gud kom ihåg mig också, som de andra sa.
Jag och Sariga ska dricka Mangoshake.
Bananbladslunch.
The Manakshi temple.
Idag har jag shoppat Bollywoodfilmer
Jag ar snart igenom min forsta vecka som storyteller!
Det ar helt magiskt.
Men forsta dagen, the first session, trodde jag att jag skulle do. Jag akte till skolan dar jag skulle jobba, Shree Aurobindo Memorial School, och vagade inte ga in. Stod utanfor och forsokte se oberord ut. Fingrade lite pa en blomma. Ringde upp Shreya, som ocksa ar fran Kathalaya, fragade var hon var och forsakrad om att hon tankte dyka upp, smog jag in. Det var ganska kaosartat forsta dagen, vi visste inte vilka grupper vi skulle ha eller hur manga barn, eller hur gamla osv, men det slutade med att vi holl i tre grupper vardera. Jag fick borja med barnen fran upper kindergarten. Jag berattade en saga som heter "The fish and the Bird" och sen hade jag origami som aktivitet. KAOS. Barn overallt. De skrek och hojtade och vagrade gora som jag sa och jag ville satta mig pa golvet och grata eller aka hem till Sverige och sitta i mammas kna och verkligen inte gora det har i tre veckor till.
Sen dess har det blivit battre. Jag vagade till och med, efter mycket om och med dock, beratta en saga med en puppet idag. En groda. (Jag har varit extremt radd for att anvanda handdockor, tydligen finns det massor med oskrivna regler angaende dockor - de far inte laggas pa golvet, de maste ha egen rost m.m - vilket jag blivit valdigt medveten om sen jag umgatts med puppet pro's i en manad. Men de alskade grodan, jag behovde inte gora nagot annat an att ha den pa handen.)
Barnen ar ocksa overjordiskt sota. Nu efter fjarde dagen har jag lart kanna dem ganska bra, de ar mellan 2.5 ar upp till 7. Pa morgonen ar jag alltid osugen pa att ga dit, men sen kommer alla barnen springande mot mig och halsar pa mig med kramar och kindpussar och tusennalar och en och annan boxning och hajfajv.
Far en del fragor som:
"Aunty!" (Jag har blivit en aunty..) "How..HOW is your hair golden?"
"Can we change hair?"
och en beundrare i 4-arsaldern "Why did you come to India how long will you stay how do you spell your name and have you seen this watch that I have it's from foreign country and I have 99 Pokemon cards at home". Fantastisk.
Nu ska jag ga hem och tvatta och sen ska jag borja packa ihop alla klader jag ska skicka med posten. For snart kommer jag hem ocksa. Wo!
Glad pask!
Somebody... Stop me! - Jim Carrey i The Mask
Idag ar det sondag och vi ar pa kontoret igen. Finns alltid nagot att gora. Till skillnad fran mina regelbundna "Asch, den har laxan/provet/grejen kan jag alltid gora pa sondag" sa far vi faktiskt lite gjort har, aven pa en sondag! Men vi fyller ut dagen med ganska manga chai-pauser ocksa...
Igar akte vi ut langt utanfor Bangalore till skolan Edify. Geeta skulle halla ett foredrag for rektorer dar. Foredraget gick bra och efterat fick vi chai och en rundvisning pa deras campus. Huuuuuge. 14 acres och bandy-rink, basketplan, mega-kok, 2 aulor, gronsaksland, och jagvetintevad. An sa lange hade den nystartade skolan bara 37 elever men satsade pa att fa upp emot 600. Det har har de slagit upp i princip mitt ute pa vyschan, utanfor skolans murar stracker sig djungel och palmer. Det var en valdigt fridfull plats, betydligt renare luft an innerstan och lite svalare.
Dessa "komplex" ar ganska vanliga i Indien. Skolan ar inte riktigt ett komplex som sa, men det paminde lite om the villa-communtities som byggs har och var i vildmarken. Overallt hanger reklam om "You can also afford a piece of heaven. Buy a flat in DreamCity" eller "Only for the very elite, Paradise Community", vilket syftar pa de villaparker som slas upp utanfor staderna. The communities ar oftast 4-5 hoghus, eller ett hundratal villor, omringade av en hog mur. Innanfor murar har de allt de behover: mataffarer, klubbar, idrottsplaner etc. Sa att man aldrig ska behova lamna omradet. Forsoker man ga in dar blir man stoppad av polis och sakerhetsvakter vid grinden och behover ringa upp och konfirmera med nagon insider for att fa intrade. Jag tycker att det ar valdigt fascinerande. Som att alltid leva all-inclusive liksom. Det ar sa langt ifran det Indien jag har sett att det kanns konstigt att tanka att det ar i samma land. Kanske ar det det som ar tanken, men vad vet jag om vilka som fyttar in dar.
-
Imorn borjar jag jobba pa ett sommarlager pa skolan Aurobindo. Jag ska beratta sagor for barn i tre timmar, kan knappt tanka mig ett battre jobb! Ar lite nervos bara. Fick radet "Ta bara pa dig nagra indiska klader sa kommer de sitta och stirra i alla fall, och da har du chansen att fa deras uppmarksamhet till din saga!". Kanske blir en saree da... ska hamta mina sarees fran skraddaren idag och sen vantar en lang lektion med Geeta om hur man knyter dem. Kanske blir jag och sarees basta vanner, det vore nat det.
Juste! Idag borjar ocksa Dosa-festivalen. Som jag maste se. I atta dagar kan man aka och prova 100 varianter av Dosa. Knappt hort nagot sa roligt. Det ar som om vi skulle ha kokt potatisfestival i Sverige.
Men det finns sakert.
Ek Kahaani
Geeta och Ameen har varit på möte hela förmiddagen och kom just tillbaka väldigt...flummiga. Men det ger glad stämning på jobbet. Nu har vi just druckit chai och ätit kakor och retat varandra i en halvtimme.
Hela helgen dedikerades till film. Jag och Geeta såg Kahaani på bio, den var väldigt bra, väldigt stark. Ovanlig för att komma från Bollywood. Kahaani handlar om en gravid kvinna som åker till Calcutta för att leda rätt på sin försvunne man.
Sen hyrde vi Falling in Love med Meryl Streep och Robert De Niro. Fantastiskt romance som vi mys-skrattade åt i 1,5 timme. Alla i filmen ser ut som om de går på Södra dessutom. Men den var fin. Bra feel-god om att bli kär helt enkelt.
Igår såg jag Paan Singh Tomar på bio med Sethu. Helt okej film om ravinbanditer runt Rajasthan på 80-talet. Lite lång men den hade subtitles i alla fall!
Igår kväll försökte jag och Geeta se Doctor Zhivago som vi också hade hyrt, men den hackade efter en halvtimme. Den började fantastiskt dock, med ryska revolutionen, pälskappor och salongsdans. På onsdag ska vi klaga lite hos hyrfilmskillen i Jayanagar och be honom skaffa en ny (vi ska också göra om vad vi gjorde förra gången när vi hyrde filmerna: råka shoppa jättemycket jättebilligt på wholesalemarknaden intill, äta masala dosa på Ganesh gaturestaurang, dricka strawberry lassi på Sreeraja Lassi, köpa böcker från något mysigt gatustånd och springa runt hela 4th block efter färskbröd. Vi hade så kul att vi lovade att göra om allt när vi ska lämna tillbaka filmerna).
Den 29:e Maj har The Avengers premiär. Större superhjältefilm kan jag knappt tänka mig.
Geeta och en myrbostad lika stor som henne.
Jag lär några barn på ett meditationscenter att sjunga lille katt. En sång de kommer ha nytta av i livet.
Khulja Sim Sim!
Jag har lite tid över och tänkte skriva om sånt jag ser och tänker på.
Bangalore är en valdigt fin stad. Det första som slog mig när jag kom hit är att de har ordentliga trottoarer. Det ligger små fik och eating corners överallt, kaffe 5 rs och underbar masala dosa 30 rs (detta är ungefär 5 kr, totalt.) Det ar gront (trad overallt och de blommar! Jackaranda, golden bells, jasmin, jackfruit mfl.), ganska öppet och väldigt ljust. Jag har faktiskt kommit på mig själv med att sakna någon regning dag ibland, vi har extremlyx med sol varje dag. Sen skämdes jag lite över min bortskämda tankegång.
Bangalore har världens högsta antal two wheelers i samma stad, och de har också världens högsta antal two wheeler theivery.
En liten anekdot: Igår kom jag en halvtimme innan Sariga (med nyckeln till kontoret) till jobbet och jag hade precis hämtat min väska hos Varalakshmi. Jag tänkte 'jag kan väl gå och ta en kaffe, det tar väl en 15 minuter'. Det tog tre minuter. Så jag tänkte självpepp 'nu måste jag lära mig att överleva on my own' och började dra hem väskan till Geetas lägenhet, den ligger bara typ 10 min bort. Väskan vägde 30 kilo exklusive ryggsäck och handbag, så det var väl en bra idé tyckte jag de första 2 minutrarna av mitt dragande. Sen blev jag väldigt medveten om det 35-gradiga solskenet. Sen gick ett hjul sönder. Sen kom hela familjen vi-hänger-på-terrassen-och-spanar-på-folk-på-gatan och började hänga ut från sin terrass och spana på mig på gatan och peka och skratta lite snällt åt den svettiga tjejen med en extremt stor väska. Men nu är väskan hemma i alla fall - victory!
Igår blev jag också vänligt mottagen av en kackerlacka i handfatet när jag skulle borsta tänderna. Jag panikade, slog vilt omkring mig, och lyckades slå ut den jäkeln genom fönstret med en flip flop. Geeta kallar numera den skon för the Killer Shoe eftersom detta var den tredje kackerlackan som stupat under dess sula. De är så sjukt stora! Som min hand typ. Juäääk!
Indiska kläder är ju vida kända för hur fina de är. Men i Sverige är det så lätt att man blir en Åh-titta-på-tjejen-hon-måste-just-ha-kommit-hem-från-nån-resa-i-Indien om man går in för det helhjärtat. Det fantastiska här är att de verkligen klär sig precis så där indiskt som man vill! Så man smälter in helt perfekt med bohemiska smycken och mönstrade kurtis, tunikor, vida byxor och färger och blommor i håret. Underbart! Bekvämare får man dessutom leta efter.
Igår åkte jag och min kompis Sethu förbi 'James Bond Dry Cleaners'. Vi var båda ganska nyfikna på var den kopplingen kom ifrån.
Jag har en hembiljett nu! Sjukt! Ses morgonen 11:e Maj.
Kokosmjölk är mums!
The rain in Spain stays mainly on the plain.
Sitter pa kontoret och har just oversatt "Stackars Pettson", som Geeta hade pa svenska i sin bokhylla. Nu ar denna fantastiska bok available for alla! Jag ar stolt over mig sjalv.
Jag trivs sa himla bra har! Ameen beskrev en gang hur vi jobbar for en pr-firma som kom pa besok: "We talk, we fight, we hug, we eat curd-rice and what happens is beautiful".
Idag har jag ocksa atit en ordentligt Gujurat-tallrik. Sa mycket mat! Det tog aldrig slut. Man far in en megatallrik med skalar med tiotals smaratter och desserter och snacks och chutneys och olika rotis. Vi vinglade ut fran restaurangen. Imorn ska jag och Sariga vara ensamma pa kontoret, vi funderar pa att ga till Corner House och ata glass till lunch. Varfor ater man inte glass till lunch jamt?
Igar kvall var jag hos Varalakshmi som introducerade meditation for mig. Hon ar medlem i the meditation society Shri Ram Chandra som har ashrams over hela jorden och foljer tre gurus, 'Masters'. Vi mediterade i en halvtimme igar, en halvtimme imorse och avslutar min "ingangskurs" med en timme meditation ikvall. Det ar ganska spannande. Kort sagt gar det ut pa att bli ett med gud genom att fokusera enbart pa the divine light inside your heart. Och ignorera alla andra tankar. Lite abstrakt kan jag tycka, men intressant.
Imorse tog Vara lakshmi med mig till en skola i ett slumomrade. Vi kunde inte stanna sa lange, for den ena av skolans tva lararinnor hade ramlat fran sin moppe och hela byn var samlad runt henne. Det ar svart att beskriva kanslan nar man gar in i the colony: de har inga bankar i skolan och sitter pa golvet. Skolan gar bara upp till 5:an, men de ar manga barn som tar med sina smasyskon ocksa, och sitter med bebisarna pa hoften samtidigt som de ovar multiplikationstabellen.
"There is a bird who seems to sing 'Brain-fever! Brain-fever!'" Den fageln vill jag traffa!
"Life can only be understood backwards, but it must be lived forwards." - Soren Kierkegaard
8 Mars
Har slappat hela dagen. Slappat pa den nivan att jag har behovt rora pa mig endast nar en kroppsdel har somnat. Last och sovit och forsokt hitta mig sjalv sa som man bor gora i Indien. Tankte ge lite tips pa bra indisk litteratur: Forutm uppenbara geniet Salman Rushdie, mycket lasvarda ar Ruskin Bond och Amitav Ghosh.
Imorse lyckades jag anda utratta en del. Tog en promenad runt kvarteret, for att se om jag hittar till mitt jobb, dit jag maste hitta imogon. Det gick bra. Hittade ocksa en liten gronsakshandel dar jag fullt upptagen av att kopa tomater, lok och potatis inte ser den annalkande faran - Holifirare! (Idag firas Holi, en hogtid for att visa att varen har kommit, ungefar som var Valborg. Den ar inte sa stor i sodra Indien, firas mest i de norra staterna, och eftersom Geeta ar i Mumbai for tillfallet och jag har ledigt fran Kathalaya hade jag mest sett idag som en vanlig dag da jag skulle traska runt lite for mig sjalv. Men hur firar man da? Man kastar farg och vatten pa varandra.) Upp bakom ingefaran syns plotsligt en valdigt glad, valdigt tanig och valdigt fargglad kille som skriker "Madam!! HAPPY HOLI!!" och slash slash slungar tva navar lila fargpuder i mitt ansikte. Jag tycker det har ar sa fint med Indien: Man behover aldrig vara ensam. Varken pa bussen eller pa nagon hogtid.
Igar kom jag och Geeta hem fran var miniweekend i Coorg. Tillsammans med tyskarna Martin och Dirk spenderade vi 3 dagar pa ett kaffeplantage dar, Alath-Cad. Skulle ni raka hitta er sjalva i sodra Indien ar ett besok till Alath-Cad ett maste! Helt underbart. Mitt i djungeln bor familjen som ager the Alath-Cad estate pa 65 acres. De odlar kaffe och peppar och kokosnotter och betelnuts och mango och jackfruit och papaya och sa vidare. Det fanns knappt er, inget internet, inga vagar, bilar eller avgaser. Vi gjorde inget annat an att totalslappa. Laste, tog prommisar, pratade, at mat, drack massa kaffe, lyssnade pa faglar... Geeta vet en mycket om allt som vaxer och lever i djungeln sa hon berattade nagot om allt vi sag. Mannen pa plantaget kom upp till oss en kvall och berattade om de stora problemen de har med elefanthordar som mosar odlingarna och avslutade med att saga
"But at least the elephants have some manners, they walk in a row in the same paths as we use. You should see the bisons! Hoho! They waqlk six beside each other! Like a plough!"
Det var utan tvekan en av de vackraste platser jag har sett, och mitt resesallskap var mycket trevligt - 3 storytellers! Bra kvallar.
Idag har jag suttit sa mycket att varje gang jag reser mig maste jag vanta i 2 min sa att jag hinner fa upp lite blod till huvudet. Forutom en elandig visdomstand som pockar pa uppmarksamhet ungefar en gang i manaden, kan jag verkligen saga som min mamma brukar gora nar hon semestrar "Nej minsann, det har gor inte ont nagonstans!".
P.S
En fantastiskt fin bonus var att de visade "Back to the future, Part II" pa TV igar! Jag och Geeta klistrade oss tarskrattande framfor tv:en, filmen utspelar sig till stor del i framtiden - 2015. Alla ungdomar har jeansen utochin, automatiska skosnoren och flygande skateboards.
D.S
Har slappat hela dagen. Slappat pa den nivan att jag har behovt rora pa mig endast nar en kroppsdel har somnat. Last och sovit och forsokt hitta mig sjalv sa som man bor gora i Indien. Tankte ge lite tips pa bra indisk litteratur: Forutm uppenbara geniet Salman Rushdie, mycket lasvarda ar Ruskin Bond och Amitav Ghosh.
Imorse lyckades jag anda utratta en del. Tog en promenad runt kvarteret, for att se om jag hittar till mitt jobb, dit jag maste hitta imogon. Det gick bra. Hittade ocksa en liten gronsakshandel dar jag fullt upptagen av att kopa tomater, lok och potatis inte ser den annalkande faran - Holifirare! (Idag firas Holi, en hogtid for att visa att varen har kommit, ungefar som var Valborg. Den ar inte sa stor i sodra Indien, firas mest i de norra staterna, och eftersom Geeta ar i Mumbai for tillfallet och jag har ledigt fran Kathalaya hade jag mest sett idag som en vanlig dag da jag skulle traska runt lite for mig sjalv. Men hur firar man da? Man kastar farg och vatten pa varandra.) Upp bakom ingefaran syns plotsligt en valdigt glad, valdigt tanig och valdigt fargglad kille som skriker "Madam!! HAPPY HOLI!!" och slash slash slungar tva navar lila fargpuder i mitt ansikte. Jag tycker det har ar sa fint med Indien: Man behover aldrig vara ensam. Varken pa bussen eller pa nagon hogtid.
Igar kom jag och Geeta hem fran var miniweekend i Coorg. Tillsammans med tyskarna Martin och Dirk spenderade vi 3 dagar pa ett kaffeplantage dar, Alath-Cad. Skulle ni raka hitta er sjalva i sodra Indien ar ett besok till Alath-Cad ett maste! Helt underbart. Mitt i djungeln bor familjen som ager the Alath-Cad estate pa 65 acres. De odlar kaffe och peppar och kokosnotter och betelnuts och mango och jackfruit och papaya och sa vidare. Det fanns knappt er, inget internet, inga vagar, bilar eller avgaser. Vi gjorde inget annat an att totalslappa. Laste, tog prommisar, pratade, at mat, drack massa kaffe, lyssnade pa faglar... Geeta vet en mycket om allt som vaxer och lever i djungeln sa hon berattade nagot om allt vi sag. Mannen pa plantaget kom upp till oss en kvall och berattade om de stora problemen de har med elefanthordar som mosar odlingarna och avslutade med att saga
"But at least the elephants have some manners, they walk in a row in the same paths as we use. You should see the bisons! Hoho! They waqlk six beside each other! Like a plough!"
Det var utan tvekan en av de vackraste platser jag har sett, och mitt resesallskap var mycket trevligt - 3 storytellers! Bra kvallar.
Idag har jag suttit sa mycket att varje gang jag reser mig maste jag vanta i 2 min sa att jag hinner fa upp lite blod till huvudet. Forutom en elandig visdomstand som pockar pa uppmarksamhet ungefar en gang i manaden, kan jag verkligen saga som min mamma brukar gora nar hon semestrar "Nej minsann, det har gor inte ont nagonstans!".
P.S
En fantastiskt fin bonus var att de visade "Back to the future, Part II" pa TV igar! Jag och Geeta klistrade oss tarskrattande framfor tv:en, filmen utspelar sig till stor del i framtiden - 2015. Alla ungdomar har jeansen utochin, automatiska skosnoren och flygande skateboards.
D.S
Hej Masala Dosa.
Idag har vi haft Puppetmaking-work shop på Kathalaya och jag fann en nya hobby jag trivdes mycket bra i! Har filat och klistrat och knivat och målat hela förmiddagen.
Det är jättekul att plötsligt vara i södra Indien och upptäcka allt nytt här. Maten är väldigt annorlunda, alla klär sig annorlunda och atmosfären är annorlunda. Här äter man dosas - ris/linspannkaka med chutney yumyum, wardas - indisk donut typ, mycket ris, sambar - masala och daal, fisk och allt möjligt mer. Igår råkade jag äta 6 gånger, vet inte hur jag hade plats, men det är å andra sidan mycket jag inte vet. Jag älskar att hänga runt på Kathalaya, och Geeta som håller i min storyteller kurs är en underbar
Bangalore Storytellers
Sitter under flakten pa Kathalayas kontor i Bangalore. Sen en vecka tillbaka ar jag bosatt i Bangalore och det ar en helt fantastisk stad! Har ska jag spendera mina sista tva manader i Indien och gora ditten o datten.
Sen jag kom har jag haft tusen grejer att gora, alskar nar man har fullt upp utan att veta om det. Just nu bor jag hos en helt otrolig lady, Vara Lakshmi, som beskriver sitt hem som ett oppet hus. Hon har ett obestamt antal paying guests som bor pa overvaning, och jag lanar en sang bredvid koket. Just nu ar hennes vanner fran USA ocksa pa besok, och alla ar helt sjukt hooked pa att resa, sa vi babblar jorden runt dagarna i anda. Med Vara och company har jag rest runt och tittat pa tempel och ENORMA gudastatyer, shoppat sarees, smycken, recycled bags mm, provat all ny south indian food (nastan motsatsen till vad de ater i norr, och bestick kan man glomma) (vansterhanden kan man ocksa glomma), varit pa engagement ceremony, besokt ett meditationscenter, druckit kokosmjolk med sugror direkt ur noten ("en om dagen ar bra for magen!") samt sett en forestallning med indisk modern dans.
Pa formiddagarna gar jag en kurs/work shop pa Kathalayas Storyteller Academy. Den haller pa i 6 dagar och jag har lart mig sa mycket att jag inte vet var jag ska borja. Magiskt. Hanger ratt mycket har pa Kathalayas kontor, tanken ar att jag ska volontararbeta har efter min kurs. Alla pa kontoret ar love at first sight-typen av manniskor och jag trivs som fisken i vattnet. Igar gick vi pa after work pa en restaurang pa 13th floor, Mahatma Gandhi road, ganska frasig utsikt. Gillar dessutom det faktum att jag har varit pa after work i Indien, men aldrig i Sverige. Behover alltsa fortfarande gora krogdebut hemma...
Kaffe ar poppis i Bangalore ocksa, jag jublar.
Har ocksa traffat pa nagra nya proffs varda att namna: Frigolitproffs. Madrassproffs. Bambusticksproffs.
Vadret ar underbart har. Alla paminner mig minst 7 ggr om dagen att jag ar rod i ansiktet, men jag har hopp om att det ska overga i solbranna. Vill helst inte komma hem blekare an nar jag akte. Har klippt mig ocksa, det ar vidrigt, inte ens prins valiant den har gangen utan snarare hockeyfrilla/robert wells/jag pa skolfotot i 5:an (da jag aven bar hangselbyxor och en friends-troja).
Nejmen, Lml. Saknar alla. Kan nu skypea nar som helst ocksa och vill prata med alla! Puss!
Å nu äre feb minsann!
- Plötsligt funnit mig öga mot öga med en kackerlacka. I dörröppningen till vårat vardagsrum. Panikade. Skrek och skrek och hämtade en borste och skrek och sopade upp den på en skyffel och skrek och sprang och slängde den i soptunnan och skrek. Med skrattande publik bestående av mina systrar. Kunde sen höra den kraffsa runt i soporna resten av dagen. Fy faaan. Jag som bara är rädd för spindlar och tandkrämsspott.. trodde jag.
- Spanat ut genom fönstret och på gatan nedanför, sett ett tåg av sjungande sikher som transporterar sin heliga skrift/bok från en tempel till ett annat. Boken var täckt med ett täcke av sammet och bars högt över ledarens huvud och näste man gick bakom och fläktade boken oavbrutet med en slags hårbefäst borste/solfjäder.
- Mött en helt underbart förträffligt fantastisk lärare, Manish Mattu Sir. Han är ett musikgeni, spelar tabla och harmonium, sjunger classic indian vocal, komponerar, samt är EXTREMT benägen att lära sig ALLT om västerländsk musik. Han har redan lärt sig alla grunder inom musikteori och hur man i teorin spelar piano, genom en bok som han har fått tag på någonstans (det finns inga pianolärare i Punjab). Nu är jag hans Piano Mam och han lär mig allt möjligt om allt möjligt. Nu börjar jag varje dag med att dricka chai med honom och analysera och jämföra indisk och västerländskmusik. Underbart. Dessutom är han ett stort fan av Backstreet Boys, och det gör bara allting bättre. ("Magda, listen to these boys... They are so talented! They can really do this!")
- Upptäckt en allmän Backstreet Boys-feber på vår skola! Det är galet! Inte bara ovanstående lärare hyllar dessa söta pojkar, utan alla verkar höja dem till skyarna. Härom dagen satt jag och målade i ett rum där några lärare satt och gossipade och drack té. Plötsligt sätter den ena på "Tell me the meaning of being lonely" på sin mobil och berättar för mig om hur det är den vackraste låt hon någonsin hört och att hon alltid spelar den om hon är väldigt glad, eller väldigt ledsen. Samtliga lärare runt bordet instämmer.
- Blivit terroristmisstänkt. Jag måste säga åt alla att sluta skicka brev till mig. Från och med nu no brev!! Jag kan inte skicka några och har ni tänkt svara på något från innan, gör inte det. Och no more paket till exempel från dig mamma! Postkontoret har noterat hur många brev jag skickar och att jag får något brev i veckan och i och med att jag är utlänning och dessutom brevväxlar inte bara med Sverige utan också med USA så har de nu börjat misstänka mig och har ringt min värdpapa och bett honom rapportera varje gång jag får eller skickar ett brev. HAHAHA!! Det är så komiskt! Men på riktigt också.. Så schlut med brevandet, det suger verkligen tycker jag och jag har älskat att få dem, har sparat varenda ett. Men men.
Happy Republic Day!
Hej Hej!
Amanda skrev på sin blogg för några månader sen: "jag vet inte vad jag ska skriva om, men är man i Indien borde man ju kunna skriva om något". Jag måste försöka följa hennes exempel, det står verkligen helt still i mitt huvud.
Såå....
Lite småsaker då.
- Vår städerska har inte kommit på typ två veckor så jag har moppat golv och dammat varje dag. Rätt skönt att jobba faktiskt, hatar att bli serverad...
- Vår Boha, papas äldre syster, och hennes familj har varit här i tre nätter och det har varit väldigt trevligt. Vi har ätit gott och spelat Tash, kort, med RIKTIGA pengar! Woho! Jag vann de tre första omgångarna och låg med plus 170 rupees, men sen började jag förlora och slutade på minus 40 rupees.
- Igår var vi på invigning av en ny suit-affär och jag råkade köpa en alldeles för dyr designer suit och går nu omkring och försöker övertyga mig själv om att det är okej, den var ändå från Pakistan lixzom...
Sen få det bli lite bilder. Alltid en bra utväg.
Patang
Happy Lori!
Vintern är här och man blir så himla upptagen. Med att sitta på takterrassen i 6 timmar. Soliga dagar hänger vi där uppe hela dagen. Dricker chai, flyger drake, äter apelsiner. Regniga dagar är som regnig svensk sommar, då sitter vi inne och spelar kort i flera timmar.
I fredags var det högtiden Lori, the kite day. Mina morbror och mina kusiner kom hit och vi flög drake så mycket vi bara orkade. Egentligen är det bara killar som flyger, men jag låtsades som om jag inte hörde den "regeln". Det var så SJUKT många drakar! Det såg nästan ut som om det var mulet. ÖVERALLT på ALLA terrasser hade hela släkten samlats och ALLA hade köpt minst 500 drakar dagen till ära. Flyga drake i Indien är precis som i "The kite runner": det handlar inte om att springa på marken och få upp draken i luften och sen bara titta på den, som vi gör i Sverige, utan det handlar om att Tävla. Tävlatävlatävla, cutta varandras drakar och fånga dem när de singlar ner på taken. Jag flög tillsammans med min Tauji, min farbror, men så fort han gav mig snöret störtade vår drake, så efter ett tag tog han över helt.
På kvällen hade vi pooja, bön, på terrassen med en liten brasa. I den kastade vi jordnötter, sockerbitar, popcorn och lite annat smått och gott. Sen gick vi tre varv runt brasan och efter det fick vi äta peshard, mat från templet.
Jag har äntligen införskaffat mig en kamera nu, så äntligen kan även jag föreviga mitt liv på teknisk väg. Jag snodde med den till skolan en stund idag, det är väldigt förbjudet men jag är ju känd för att vara en gangster så jag sket i alla regler! Mohaha! Det var första skoldagen idag på några veckor och det var rätt skönt att vara tillbaka. Min klass final exams börjar snart och då ska jag ut ur skolan så det är lite sorgligt. Passar på att vara där nu helt enkelt.
Annars börjar jag faktiskt inse att det är ungefär 3,5 månader tills jag åker hem igen. Skräckblandad förtjusning. Dock saknar jag allt och alla så mycket att det gör ont!
På dagarna tycker indierna att det är så kallt att man behöver täckjacka. På kvällen, om vi ska på fest eller annan treflig tillställning, då går barfota i glittriga sandaler alldeles utmärkt! Älskar när style skiter i comfort.
Om Tauji kan flyga hjärtan kan jag flyga drakar!
Yaar
Hej! Igår kom jag hem från min mid term orientation i Delhi och den var magisk. Firade julafton tillsammans med de andra utbytesstudenterna som jag hatade i början och nu älskar, alla känns som mina systrar och bröder. På julafton dansade vi i tre timmar till desitablas och bhanghramusik iklädda sarees och suits, juldagen spenderade vi framför Taj Mahal (ännu ett vitt, stort hus) som var helt överjordiskt vackert, annandagjul diskuterade vi våra senaste 6 månader och igår spanade vi in The Red fort och Old delhi. Shoppade lite också. Kom hem med en väska som jag själv tycker är väldigt hipp, men som fick min familj att säga "Haha Radha! Now you really look like a foreigner!". Det var i alla fall ett fantastiskt sätt att spendera julen som annars knappt finns här. Jag slapp tänka på pepparkakor, lussebullar och matkoma tillsammans älskade släktingar, och så länge jag inte tänkte på att det var julafton så gick det ganska bra. Jag firade dessutom Lucia lite för min familj förut, hade ingen vit klänning så tog en vit suit, knöt en röd sjal runt midjan och la lite glitter i håret. Hittade ett tårtljus som dög fint som julbelysning. Sen skred jag in och sjöng första versen på natten går tunga fjät.
Nu har vi lov från skolan fram till början av Januari. Sista dagarna gjorde jag ingenting alls, pyntade för vår Exhibition. Sista fredagen ställde vi ut alla vår konst vi har gjort under hösten, emd öppet hus så att alla kunde komma och kika. På cricketplanen hade skolan fixat bergochdalbanor och skolgården var fylld med mat och alla 7000 elever och deras föräldrar, festlig stämning!
Jag ber om ursäkt för min dåliga uppdatering, har inte ens hunnit gå till postkontoret för att skicka de 14 brev jag har skrivit senaste tiden. Förhoppningsvis blir det bättre 2012... God jul och gott nytt år!!
Nu har vi lov från skolan fram till början av Januari. Sista dagarna gjorde jag ingenting alls, pyntade för vår Exhibition. Sista fredagen ställde vi ut alla vår konst vi har gjort under hösten, emd öppet hus så att alla kunde komma och kika. På cricketplanen hade skolan fixat bergochdalbanor och skolgården var fylld med mat och alla 7000 elever och deras föräldrar, festlig stämning!
Jag ber om ursäkt för min dåliga uppdatering, har inte ens hunnit gå till postkontoret för att skicka de 14 brev jag har skrivit senaste tiden. Förhoppningsvis blir det bättre 2012... God jul och gott nytt år!!
Hoshiarpur aur Mamu
Nu sitter jag i Sanger hos mina morbroder med familjer. Min shorta Mamu, yngre morbror, har just kommer hem fran 6 manader I New York sa vi har aventyrat med honom I tva dagar. Igar akte vi till Chandigarh, Indiens 'nyaste' stad. Chandigarh ar den enda staden I Indien som at planerad. Den ar enorm sa vi hann inte se sa mycket, men vackert var det! Gront overallt. Vi spanned in 17th district, kant shopping distrikt, MEGA. Och vi at en del. Samtliga ratter MEGA. Har ett foot pa min Masala Dosa, en typ potatisfylld pannkaka,overkroppsstor typ.
Anna's ar jag stilt over min systersom at I USA och at den vackraste jag har sett. Har at det exact samma frills pa modet!!! Pufflugg. Www.hettaiusa.tumblr.com
Jag ar sjouke Avis pa Hennes magnum doubles ocksa, Godare glass Finns faktiskt inte.
Blamear autokorrigeringen for knappt lasbar text.
Hai rabba, snart fem manader har!!
Tjoho
Gissa vad. Jag är ledig från skolan igen. Jag har förmodligen fler chuttis (lediga dagar) än skoldagar här. Är lite rädd för hur lat jag kommer vara när jag kommer hem, behöver ju inte plugga heller. Om vinden vänder och tuppen gal kommer jag förhoppningsvis hem studiemotiverad inför trean, det vore nåt det!
Den här veckan har mina klasskompisar fått tillbaka sina prov. Provresultaten lästes upp inför hela klassen så att alla kan skratta om någon har lyckats svara heltokigt. Proven har poängsystem och lärarna älskar att läsa upp vem som lyckades på 1p av 80. Jag funderar över hur man lyckas få ETT poäng, måste ju vara lättare att bara bli nollad eller få iaf 2 poäng. Men icke skrattade jag! Jag behövde ju inte ens göra proven.
Dog av skratt när jag läste Krullis blogg (www.califoranna.blogg.se) och såg bilderna på Bacontandkrämen! Fy fan vad äckligt! Ibland blir man lite ställd av sånt som är nytt och konstigt... vår tandkräm här är lila-brun t.ex. Min tandkrämsspottfobi blir INTE lindrad av den färgen. Annars har jag blivit lite bättre på att smaka sånt som inte ser gott ut inför blotta ögat. Brukade vara skitfeg, men här är det andra bullar. I princip allting är ju extremt gott, jag lär väl rulla hem från Arlanda.
Hoho
Nu sitter jag i skolan och ar lite lonely. Bara tva av mina larare dok upp idag sa jag har spenderat extremt mycket tid i biblioteket. Skrivit lite brev och last 3/4 av min bok. Just nu laser jag "Froken Smillas kansla for sno" av Peter Hoeg - extremt bra! Las las las.
Lat mig beratta lite om indisk tv. For det forsta ar det omattligt populart. Alla kollar pa teve, hela tiden. Min familj har 999 kanaler. Det gar jattemanga sapor hela dagarna som jag har svart att halla isar. De ar alltid valdigt dramatiska med langa scener som utgors av kanslosamma blickar och med drastiska och ibland mycket omotiverade musikinslag. Det popularaste programmet av alla ar "Kaun Banega Crorepati": Vem vill bli miljonar. Det leds av Legenden och Skadespelaren Amtiabh Bachan och forra veckan, nar en tavlande for forsta gangen i teveprogrammets historia vann det hogsta beloppet, kande till och med jag for att grata lite.
Annars gar det bra med det mesta! Jag kan ata stark mat nu, wiiieeee... Har om dagen lagade jag mat med mama, och blev da ombedd att skara 22 grona chillis. Fingertopparna svider efter det! Jag fragar mama sa ofta om hon kan lara mig att laga den och den ratten att hon har borjat skamta om att ta betalt for matlagningslektioner. ALLT ar ju gott har. Det lar synas pa mig nar jag kommer hem.. En stor skillnad ar att de ater matmat till frukost ocksa. Varm, lagad mat. Jag saknar svensk frukost lite, speciellt hard ost, vilket mamma i Sverige forutsag. Amanda, i Jaipur, har fatt sin familj att skicka kaviar till henne, sa hon kakar Kalles varje dag! Nar jag kommer hem blir det indiska middag for hela stan i alla fall. All inclusive med att sitta pa golvet och ata med fingrarna.
Slutligen kan jag beratta att en kille som jobbar pa min skola log mot mig i trappan idag och da ramlade jag. Tappade vaskan och lag och skamdes bland skolbocker och pennor. Kul. Ar det inte isen i Sverige sa ar det nagot annat!
