Indien

Jag har hangivit nagra dagar at indiska myndigheter. Det var ett aventyr.

Jag har haft lite problem med ett exit permit ut fran Indien, sa de senaste veckorna har jag jobbat pa att fa ut det pappret hos polisen. Historien kom till sin peak 24 April, nar jag pa vingliga ben vaknar upp for att dricka morgonkaffe med Geeta och Spatica.

Kvart over 8 var jag hemifran for att slippa trafiken och komma fort till poliskontoret i Indira Nagar, ungefar en timme med auto rickshaw. Fick prova en tre, fyra ATMs innan jag lyckades ta ut pengar och sen bar det ivag. En och en halvtimme senare, efter brutal trafik, hade jag kommit fram till kontoret. Jag var inte helt säker på hur jag skulle gå till väga med min ansökan, så jag gick fram till första bästa disk och tillhörande gubbar och försökte ge dem mina papper. De sa snabbt "Madam, you need a police report, from that counter" och pekade på en annan disk med en annan gubbe bakom. Police report blinkade rött framför mina ögon, i mitt huvud kunde en sådan inte betyda annat än att man begått ett brott. Så jag skakade bort till polisgubben som tog en bild på mig med en webkamera och skrev ut ett papper, en rapport. Sen sa han "You need sign from this man, this man and this man and one of them is in Police office in Mico Layout, so you go there and come back". Mico Layout ligger precis där jag bor. En timme tillbaka helt enkelt.

Jag bet ihop och gick till den förste underskrivaren. Han tittade trött upp på mig, tog mitt papper och sa sen igenkännande (inte den positiva) "Aaaaah...You're the Amritsar Wallah....". Men han skrev under och jag lämnade kontoret efter 10 minuters vistelse där. Hoppade in i en auto och hoppades att han visste var Mico Layout police office var. Efter 50 minuters åktur svänger min autodriver av vägen och säger "Ehm.. sorry madam..my breaks are destroyed" så jag får hoppa ur och leta upp en ny auto. Finner en som till ett skyhögt pris går med på att köra mig de resterande 3 minutrarna. Geeta ringde upp och rådde mig att ge polisen whatever money asked for om en sådan situation skulle uppstå.

Jag nådde polikontoret och blev till min glädje mött av leende poliser i dörröppningen. Jag hann knappt säga mitt ärende innan de skyfflade in mig i rätt rum. Väldigt hjälpsamma. I rummet fick jag vänta på en man som var väldigt upptagen i telefon. Jag hann bli extremt nervös och tänkte oupphörligen att nu kommer de få reda på att jag är felregistrerad, jag kommer hamna i fängelse, undrar om det är kvinnofängelse undarhurmångaårjagkommervarafastdär och ärdetprecissomfängelseishantaram? Mannen tog mina papper och sa att de inte var kompletta och sen bad han att få prata med Geeta. Jag hade så klart inga pengar på mobilen, men lyckades få tag i henne över sms, gav luren till polisen och de börjar diskutera på Kannada, det lokala språket i staten Karnataka. Under tiden passade jag på att vara nervös och tacka gudarna för vilka underverk språk kan göra. När polisen pratat klart förklarade han att den överstepolischefensomethingsomething som skulle skriva under mitt papper, inte var där än, men att jag kunde vänta utanför hans rum. Så jag satte mig och läste och snackade lite med en polistant i uniform-saree som kom och undrade hur många ord jag kan på Kannada. Jag räknade stolt upp de ord jag kan: howdaa, ille, amma ("ja, nej och mamma"). Efter en kvart kom en annan random kille och sa att jag skulle vänta utanför en annan dörr. Jag blev flyttad till ett ställe där det svärmade av killar som alla ville in i ett speciellt rum med olika papper. Kösystem existerade inte. En snällofficer sköt fram en stol åt mig och medan jag väntade kunde jag titta på en 5-6 poliser som tillsammans delade upp ett stort plastglas med chai (porslingskoppar åt de viktigaste officerarna och plastkoppar åt restern).

Efter en stund blev jag inkallad i rummet, där en stor polis bakom ett ännu större skrivbord (med en porslinskopp framför sig) tog mina papper, log stort och signerade på lite olika ställen. Jag fick tillbaka papprena och gick till polis nr 1 igen, som häftade ihop allt och sen sa "Mam, now you must go and buy an envelope".

Jaha, tänkte jag. Så jag lämnade kontoret och gick ut och frågade första bästa chaiwallah om han hade ett kuvert. Nej. Gick till en fotoaffär, har ni kuvert? Nej. Gick till en alltialloaffär, har ni kuvert? Nej. Gick i typ 20 minuter (the setting är att jag har en handväska, en ryggsäck med min dator i, jeans, och det är sol och 36 grader varmt) innan jag hittade en pappers/presentaffär. Den spinkige lille killen bakom disken radade upp minst 7 olika typer av kuvert i olika färger och mönster och jag förskte desperat förklara för honom att jag bara ville ha ett vanligt, brunt, trisst kuvert. Äntligen med kuvertet i handen gick jag tillbaka mot polisstationen och då ringde mamma och jag tappade kuvert, pass, viktiga papper, ryggsäck och dignity på gatan. Snabbt förklarade jag situationen för henne och hon skrattade gott åt mitt kämpande. Jag lämnade kuvertet till polisen och såg sen till min fasa hur han tog alla min viktiga papper som jag bara hade en kopia av och la ner dem i en låda. Jag försökte protestera och frågade om han inte kunde ta kopior åt mig i alla fall, jag behöver ju faktiskt papprena när jag åker tillbaka till det andra poliskontoret? "Madam, that's your business, not our thing".

Förtvivlad gick jag ut och försökte fundera ut en plan på hur jag snabbast kunde få alla kopior igen. Indira Nagar-polisen skulle stänga klockan 2 och jag var en timme bort. Mitt emot där jag stod fanns en fotoaffär (där jag tidigare frågat om ett kuvert) så jag rusade in där och bad honom ta passbilder åt mig. Han fick ta 5 stycken innan har var nöjd eftersom han sa att jag var alldeles för svettig för att se bra ut på bild. 5 minuter senare fick jag de fulaste passbilder jag någonsin tagit i mitt liv, jag ser självmordsbenägen ut. Geeta ringde när jag var på väg ut och jag förklarade för henne om min plan att åka till hennes kontor, hämta upp hemnyckeln, åka hem, hämta alla orginal, kopiera allt, och sen åka till Indira Nagar och hoppas att klockan inte hunnit bli två. Geeta svarade att jag var tokig och sa "let me talk to that man", så jag sprang in på polisstationen igen och gav honom telefonen och tackade ännu en gång gudarna för modersmålets magiska kraft. Irriterat gav han tillbaka alla papper och sa åt mig att kopiera dem fort.

Jag gick ut på gatan och frågade samme chaiwallah som förut var jag kunde hitta en kopieringsmaskin. I Indien kallas det Photo stat eller xerox och det finns små affärer lite varstans där man kan kopiera eller skanna för 1 rupee/kopia. Chaiwallahn pekade uppåt gatan där jag hittade en maskin och jag hann kopiera 6 av 9 papper innan tjejen som ägde affären sa "Ehm.. sorry Madam but the machine just broke. I won't copy any more". Jag kunde knappt tro mina öronen men fick bita ihop igen och gå ut för att hitta en till maskin. Gick tillbaka neråt gatan. Såg en stor XEROXskylt och gick in där men möttes av två ledsna farbröder framför en kopieringsmaskin med ett skynke över "Sorry Madam...It's not working..". Då ville jag börja gråta. Jag bad gubbarna desperat att berätta var det fanns en annan, och de pekade återigen uppåt gatan. Så jag gick tillbaka, och hittade min tredje kopieringsaffär.

Och den var stängd.

Jag kunde inte tro mina ögon. Ville slita mitt hår som matadoren i Ferdinand. Började fråga folk på gatan. Ingen visste om ännu en kopieringsmaskin. Hittade ett litet chaicafé där jag bedrövat förklarade på bruten hindi att "den är trasig, och den är också trasig, och den är STÄNGD!". De lovade att det skulle finnas en lite längre upp på gatan. Tack alla gudar i alla religioner, där fick jag äntligen mina sista kopior, kunde gå tillbaka till polisen och ge honom alla papper. Efter det var jag helt slut och kom någonstans ihåg att jag borde äta något. Så jag gick ut till chaiwallahn som hjälpt mig med allt och frågade efter en cola. Han skrattade tillsammans med de andra gubbarna runt omkring och sa "Nej du, vi har bara chai och mandelmjölk. Men du kan få en cigg om du vill?" jag sa nej tack och de sa till varandra "Foreigners only care for coca cola" och pekade över gatan där jag kunde hitta vad jag sökte. Jag gav dem tummen upp och krossade vägen (i sig en livsfarlig handling) och köpte en mangojuice och en Mars. Kunde inte riktigt spendera mer på lunch om jag nu skulle behöva muta någon.

Jag hoppade in i en auto och tryckte i mig min choklad och halsade mangojuicen. En timme senare var jag till baka i Indira Nagar. Jag lämnade in min nu fullständiga (trodde jag) ansökan och blev efter clarification uppskickad till våning 1. Great, tänkte jag, klättrade uppåt i alla fall. Jag hade fått en nummerlapp så jag satte mig bland ett femtiotal andra utlänningar i rummet och väntade på att det skulle bli min tur. Den lilla tavlan visade nummer 125, toppen, jag hade fått 127.

Efter en kvarts väntan och fortfarande nr 125 insåg jag att ingen följde nummertavlan. Alla knöade sig framför diskarna istället. Så jag anslöt mig till dem. När jag lyckats tränga mig fram till en gubbe så tittade han bara upp på mig och sa "Now we're taking lunchbreak. We won't take any case in 40 minutes". Kul. Jag satte mig trött på en bänk och började skriva ner allt som hänt so far. När gubbarna kom tillbaka nästan en timma senare hängde jag, beredd, på disken. Jag försökte ge honom mina papper men eftersom han inte visste bakgrunden till mitt ärende vägrade han ta emot mina "ofullständiga handlingar", så jag fick sätta mig ner och vänta på att officeraren jag pratat med dagen innan skulle dyka upp. Han tog god tid på sig att luncha. När han tillslut kom tillbaka var han dock som en ängel, swip swop så hade han förklarat för samtliga andra gubbar hur det låg till och då började processen att färdigställa mina papper, äntligen!

Jag hade tydligen glömt lite olika filer och fick lägga till ett personligt brev, lite foton osv. Under tiden officeraren arbetade på mina papper, så hjälpte han ungefär 30 andra personer också, så det tog dubbelt så lång tid. Under en av dessa väntestunder kom en söt kille och satte sig bredvid mig och berättade på franskbruten engelska hur han hade varit fast på kontoret sen imorse. Jag kände igen mig så vi satt och pratade en stund om hur saker och ting funkar i det här landet. När våra respektive gubbar blev lediga kilade vi snabbt fram för att få ut våra papper. Jag fick förklarat för mig att jag behövde tre underskrifter till. Den ena från damen vid disken intill. Precis när jag skulle öppna munnen för att fråga om hennes uppmärksamhet, kom en annan krabat in och stal den...

En föredetta kollega kom vandrande in på polisstationen med en nyfödd bebis i famnen. Allt. Arbete. Stannade. Upp.

Samtliga anställda rusade från sina datorer och filer och utlänningar, fram till barnet och började prisa och gulla med det. De tog upp pengar ur fickorna och cirkulerade sedlarna runt barnet huvud (för välsignelse) och knölade ner dem i bebisens lilla näve.

När detta pågått ett tag lyckades jag fiska upp damen ur berget av gullande tanter och fick hennes utlåtande, underskrift och blev tillsagd att gå in i plastlådan intill, där jag behövde en signatur till. Den söte franske killen kom fram och sa att han äntligen fick gå och gav mig en lapp med sitt nummer och mailadress. Jag kände mig superglad och äntrade med nyvunnen energi plastlådan. Efter den mannens signatur blev jag tilldelad Counter no. 3 där jag fick lämna min fil till ett par som tillslut, efter att ha tittat i mitt pass, gav mig en liten lapp där det stod ungefär "kom tillbaka om femton dagar och hämta det vi har bestämt att ge dig, angående ditt exit permit till Sudan". SUDAN!