Indien

I fredags åkte jag hem till Sariga efter jobbet. Hon bor i Indira Nagar vilket är in a land far far away andra sidan av Bangalore så vi laddade inför bussresan med två mangoshakes från Sonu Juice Bar för 2 kr st. Mangosäsongen har anlänt och världen jublar! Jag har åkt buss i Indien för första gången här i Bangalore. I Amritsar gick kvinnor inte ens på bussen, eftersom det är en regel snarare än undantag att någon taffsar. Bangalore har bra kollektivtrafik, så här är buss smart och smidigt. Dock sitter kvinnor i den främre halvan och män i den bakre, unspoken rule. Man får kasta sig av mitt i gatan, snabbt, innan bussen drar vidare också.

Hemma hos Sariga slappade vi och åt hemlagad Kerala-mat. Lite curries, lite subjees, lite rotis. Och alltid glass till efterrätt! Lördag gick vi upp 6 (det är omöjligt att sova längre i den här värmen), chillade och åkte till Fabindia, en klädaffär jag hört massor om, hade skyhöga förhoppningar om, och blev positivt överraskad av. Jag laddade mig själv med bomullskurtis inför Madurai och sen drog vi till The Village, en restaurang 7 våningar upp mitt i ett Rain tree. Söndagmorgon mötte vi Sethu för frukost, åt äggmackor påskdagen till ära och smygplanerade en eventuell resa till kusten om tid finnes. Sen hoppade vi på en buss, mötte the gang at the office och började resan mot Madurai!!

Madurai ligger i Tamil Nadu, som är en angränsande stat till Karnataka. Geeta skulle hålla i en tvådagars workshop så vi bestämde att vi kunde följa med allihopa - jag, Sariga, Ameen och Shreya. Bilresan dit är 8 timmar men med sällskapet i åtanke gjorde det inte så mycket. Med Ameen kan man räkna med rediga matpauser och med Geeta minst 4 chai-stopp. Vi prettopratade om definitioner av livets storafrågor, så som "Define love/death/life with one word" och gapade stort över den magiska solnedgången, som hämtad från öppningsscenen i Lejonkungen (eller är det en soluppgång?). Tamil Nadu är ett intressant landskap, helt platt i flera kilometer och sen bang poff dyker det upp skyhöga berg. Jorden är röd och naturen äkta djungelboken. Vårt mål var Mahatma School, en skola/hostel utanför Madurai där Geeta skulle hålla sin workshop. För att ta oss dit behövde vi passera ett flertal byar och fråga många chaiwallas i alla gatukorsningar. Ibland pekar en gubbe vänster och hans kompis pekar med säkerhet höger. Ibland behöver man stå helt still i en halvtimme, om en buss, vår jeep, en ko och 15 moppar bestämmer sig för att passera en korsning samtidigt. Då kommer de stirra på varandra, vicka på huvudet, säga "Haiooooå" och sen kanske skrida till gärning.

Vi kom fram tillslut i alla fall, och det var en fantastisk plats! Familjen som äger skolan har i grund och botten åkt rätt ut i vildmarken, valt ut en fin plätt under ett berg och sagt "Här bygger vi en skola". Bergen reste sig som en drakrygg bredvid vårat lilla gästrum och på andra sidan sträckte sig en slätt full med palmer, mangoträd och påfåglar. Vi blev serverade utsökt dosa på bananblad och sen slocknade vi direkt, lyckligtvis i rum med AC. Det var extremt varmt. Varmt som i att duscha två gånger om dagen är inte nog, endast bomullskläder för överlevnad, gå i snigeltakt är för fort samt mitt ansikte såg ut som ett Pink lady-äpple. 47 grader.

De följande två dagar höll Geeta en workshop för sammanlagt 300 lärare. Andra dagen fick jag också berätta en saga, så jag ställde mig nervöst vid micken och berättade om why the snake changes its skin. Vi åkte in till Madurai en eftermiddag och besökte Manakshitemplet, ett tempel som hedrar Lord Shiva och Parvatis giftermål. Templet är enormt, med 8 skyhöga pelare, fullt dekorerade med scener ur Shivas liv. Till skillnad från tempel i norra Indien är alla tempel här färgglada, men det förvånade mig att färgen är en efterkonstruktion. Som ett omvänt antikt Rom ungefär. Jag fick inte gå in till altaret eftersom jag inte är hindu (vilket i mitt svenskt uppfostrade stilla sinne fick mig att undra hur de kan göra sådana bedömningar efter utseende. Ameen, som är muslim, kunde vandra in enkelt), men morgonen efter åkte vi till ett annat Shivatempel, nästan inhugget i berget, och där fick jag delta i poojan tillsammans med alla andra så jag var nöjd. Gud kom ihåg mig också, som de andra sa.