Indien

I helgen fick jag en favorit i repris på besök, min käre kompis magsjukan.

Och jag var bjuden på bröllop, så jag gick på bröllop.

Och alla på bröllopet kommer komma ihåg mig, utlänningen i saree som kräktes i en kruka utanför salongen och sen somnade i ett av hotellrummen.

I fredags åkte jag hem till Sariga efter jobbet. Hon bor i Indira Nagar vilket är in a land far far away andra sidan av Bangalore så vi laddade inför bussresan med två mangoshakes från Sonu Juice Bar för 2 kr st. Mangosäsongen har anlänt och världen jublar! Jag har åkt buss i Indien för första gången här i Bangalore. I Amritsar gick kvinnor inte ens på bussen, eftersom det är en regel snarare än undantag att någon taffsar. Bangalore har bra kollektivtrafik, så här är buss smart och smidigt. Dock sitter kvinnor i den främre halvan och män i den bakre, unspoken rule. Man får kasta sig av mitt i gatan, snabbt, innan bussen drar vidare också.

Hemma hos Sariga slappade vi och åt hemlagad Kerala-mat. Lite curries, lite subjees, lite rotis. Och alltid glass till efterrätt! Lördag gick vi upp 6 (det är omöjligt att sova längre i den här värmen), chillade och åkte till Fabindia, en klädaffär jag hört massor om, hade skyhöga förhoppningar om, och blev positivt överraskad av. Jag laddade mig själv med bomullskurtis inför Madurai och sen drog vi till The Village, en restaurang 7 våningar upp mitt i ett Rain tree. Söndagmorgon mötte vi Sethu för frukost, åt äggmackor påskdagen till ära och smygplanerade en eventuell resa till kusten om tid finnes. Sen hoppade vi på en buss, mötte the gang at the office och började resan mot Madurai!!

Madurai ligger i Tamil Nadu, som är en angränsande stat till Karnataka. Geeta skulle hålla i en tvådagars workshop så vi bestämde att vi kunde följa med allihopa - jag, Sariga, Ameen och Shreya. Bilresan dit är 8 timmar men med sällskapet i åtanke gjorde det inte så mycket. Med Ameen kan man räkna med rediga matpauser och med Geeta minst 4 chai-stopp. Vi prettopratade om definitioner av livets storafrågor, så som "Define love/death/life with one word" och gapade stort över den magiska solnedgången, som hämtad från öppningsscenen i Lejonkungen (eller är det en soluppgång?). Tamil Nadu är ett intressant landskap, helt platt i flera kilometer och sen bang poff dyker det upp skyhöga berg. Jorden är röd och naturen äkta djungelboken. Vårt mål var Mahatma School, en skola/hostel utanför Madurai där Geeta skulle hålla sin workshop. För att ta oss dit behövde vi passera ett flertal byar och fråga många chaiwallas i alla gatukorsningar. Ibland pekar en gubbe vänster och hans kompis pekar med säkerhet höger. Ibland behöver man stå helt still i en halvtimme, om en buss, vår jeep, en ko och 15 moppar bestämmer sig för att passera en korsning samtidigt. Då kommer de stirra på varandra, vicka på huvudet, säga "Haiooooå" och sen kanske skrida till gärning.

Vi kom fram tillslut i alla fall, och det var en fantastisk plats! Familjen som äger skolan har i grund och botten åkt rätt ut i vildmarken, valt ut en fin plätt under ett berg och sagt "Här bygger vi en skola". Bergen reste sig som en drakrygg bredvid vårat lilla gästrum och på andra sidan sträckte sig en slätt full med palmer, mangoträd och påfåglar. Vi blev serverade utsökt dosa på bananblad och sen slocknade vi direkt, lyckligtvis i rum med AC. Det var extremt varmt. Varmt som i att duscha två gånger om dagen är inte nog, endast bomullskläder för överlevnad, gå i snigeltakt är för fort samt mitt ansikte såg ut som ett Pink lady-äpple. 47 grader.

De följande två dagar höll Geeta en workshop för sammanlagt 300 lärare. Andra dagen fick jag också berätta en saga, så jag ställde mig nervöst vid micken och berättade om why the snake changes its skin. Vi åkte in till Madurai en eftermiddag och besökte Manakshitemplet, ett tempel som hedrar Lord Shiva och Parvatis giftermål. Templet är enormt, med 8 skyhöga pelare, fullt dekorerade med scener ur Shivas liv. Till skillnad från tempel i norra Indien är alla tempel här färgglada, men det förvånade mig att färgen är en efterkonstruktion. Som ett omvänt antikt Rom ungefär. Jag fick inte gå in till altaret eftersom jag inte är hindu (vilket i mitt svenskt uppfostrade stilla sinne fick mig att undra hur de kan göra sådana bedömningar efter utseende. Ameen, som är muslim, kunde vandra in enkelt), men morgonen efter åkte vi till ett annat Shivatempel, nästan inhugget i berget, och där fick jag delta i poojan tillsammans med alla andra så jag var nöjd. Gud kom ihåg mig också, som de andra sa.

Jag ar snart igenom min forsta vecka som storyteller!

Det ar helt magiskt.

Men forsta dagen, the first session, trodde jag att jag skulle do. Jag akte till skolan dar jag skulle jobba, Shree Aurobindo Memorial School, och vagade inte ga in. Stod utanfor och forsokte se oberord ut. Fingrade lite pa en blomma. Ringde upp Shreya, som ocksa ar fran Kathalaya, fragade var hon var och forsakrad om att hon tankte dyka upp, smog jag in. Det var ganska kaosartat forsta dagen, vi visste inte vilka grupper vi skulle ha eller hur manga barn, eller hur gamla osv, men det slutade med att vi holl i tre grupper vardera. Jag fick borja med barnen fran upper kindergarten. Jag berattade en saga som heter "The fish and the Bird" och sen hade jag origami som aktivitet. KAOS. Barn overallt. De skrek och hojtade och vagrade gora som jag sa och jag ville satta mig pa golvet och grata eller aka hem till Sverige och sitta i mammas kna och verkligen inte gora det har i tre veckor till.

Sen dess har det blivit battre. Jag vagade till och med, efter mycket om och med dock, beratta en saga med en puppet idag. En groda. (Jag har varit extremt radd for att anvanda handdockor, tydligen finns det massor med oskrivna regler angaende dockor - de far inte laggas pa golvet, de maste ha egen rost m.m - vilket jag blivit valdigt medveten om sen jag umgatts med puppet pro's i en manad. Men de alskade grodan, jag behovde inte gora nagot annat an att ha den pa handen.)

Barnen ar ocksa overjordiskt sota. Nu efter fjarde dagen har jag lart kanna dem ganska bra, de ar mellan 2.5 ar upp till 7. Pa morgonen ar jag alltid osugen pa att ga dit, men sen kommer alla barnen springande mot mig och halsar pa mig med kramar och kindpussar och tusennalar och en och annan boxning och hajfajv.

Far en del fragor som:

"Aunty!" (Jag har blivit en aunty..) "How..HOW is your hair golden?"

"Can we change hair?"

och en beundrare i 4-arsaldern "Why did you come to India how long will you stay how do you spell your name and have you seen this watch that I have it's from foreign country and I have 99 Pokemon cards at home". Fantastisk.

Nu ska jag ga hem och tvatta och sen ska jag borja packa ihop alla klader jag ska skicka med posten. For snart kommer jag hem ocksa. Wo!

Glad pask!

Idag ar det sondag och vi ar pa kontoret igen. Finns alltid nagot att gora. Till skillnad fran mina regelbundna "Asch, den har laxan/provet/grejen kan jag alltid gora pa sondag" sa far vi faktiskt lite gjort har, aven pa en sondag! Men vi fyller ut dagen med ganska manga chai-pauser ocksa...

Igar akte vi ut langt utanfor Bangalore till skolan Edify. Geeta skulle halla ett foredrag for rektorer dar. Foredraget gick bra och efterat fick vi chai och en rundvisning pa deras campus. Huuuuuge. 14 acres och bandy-rink, basketplan, mega-kok, 2 aulor, gronsaksland, och jagvetintevad. An sa lange hade den nystartade skolan bara 37 elever men satsade pa att fa upp emot 600. Det har har de slagit upp i princip mitt ute pa vyschan, utanfor skolans murar stracker sig djungel och palmer. Det var en valdigt fridfull plats, betydligt renare luft an innerstan och lite svalare.

Dessa "komplex" ar ganska vanliga i Indien. Skolan ar inte riktigt ett komplex som sa, men det paminde lite om the villa-communtities som byggs har och var i vildmarken. Overallt hanger reklam om "You can also afford a piece of heaven. Buy a flat in DreamCity" eller "Only for the very elite, Paradise Community", vilket syftar pa de villaparker som slas upp utanfor staderna. The communities ar oftast 4-5 hoghus, eller ett hundratal villor, omringade av en hog mur. Innanfor murar har de allt de behover: mataffarer, klubbar, idrottsplaner etc. Sa att man aldrig ska behova lamna omradet. Forsoker man ga in dar blir man stoppad av polis och sakerhetsvakter vid grinden och behover ringa upp och konfirmera med nagon insider for att fa intrade. Jag tycker att det ar valdigt fascinerande. Som att alltid leva all-inclusive liksom. Det ar sa langt ifran det Indien jag har sett att det kanns konstigt att tanka att det ar i samma land. Kanske ar det det som ar tanken, men vad vet jag om vilka som fyttar in dar.

-

Imorn borjar jag jobba pa ett sommarlager pa skolan Aurobindo. Jag ska beratta sagor for barn i tre timmar, kan knappt tanka mig ett battre jobb! Ar lite nervos bara. Fick radet "Ta bara pa dig nagra indiska klader sa kommer de sitta och stirra i alla fall, och da har du chansen att fa deras uppmarksamhet till din saga!". Kanske blir en saree da... ska hamta mina sarees fran skraddaren idag och sen vantar en lang lektion med Geeta om hur man knyter dem. Kanske blir jag och sarees basta vanner, det vore nat det.

Juste! Idag borjar ocksa Dosa-festivalen. Som jag maste se. I atta dagar kan man aka och prova 100 varianter av Dosa. Knappt hort nagot sa roligt. Det ar som om vi skulle ha kokt potatisfestival i Sverige.

Men det finns sakert.